Nu har lilla älskade Filippa funnits hos oss i nästan fyra helt underbara veckor. Jag har inte haft lust eller ork att sätta mig vid datorn för att skriva något inlägg då jag bara njuter av att ha henne här. Bebisbubblan så att säga!

Filippa är världens snällaste bebis, vi ska verkligen inte klaga! Nu kommer jag skriva ner hela förloppet om förlossningen, medan jag fortfarande har det rätt färskt i minnet. Kul att ha kvar och kunna gå tillbaka och läsa sen.

Klockan 02.00 natten mot fredag den 14 april vaknade jag för att gå på toaletten, väl tillbaka i sängen fick jag världens ondaste sammandragning men jag tänkte att den skulle ge med sig och att det inte var mer än så. Men efter 10 minuter kom en till och sen fortsatte det och blev lite intensivare ju längre natten gick. Väckte Marcus och sa att jag har värkar men att han kunde somna om. Så jag parkerade mig på soffan med värktimern för att hålla koll på hur ofta och länge värkarna höll i och kom. Klockan 06 orkade jag inte mer utan ringde till förlossningen som sa att vi var välkomna när vi än ville så vi packade ihop det sista som vi behövde ha med oss och åkte till Vitsand för att lämna av Svea hos min mamma. Vi var framme på förlossningen precis i deras skiftbyte så det blev ju lite sådär halvtokigt! Fick slå mig ner med en CTG-kurva i ungefär en halvtimme, ont som tusan hade jag men var knappt öppen 1cm så jag fick en sovdos, bricanyl och alvedon och så traskade vi upp till hotellet för att sova en stund, i väntan på att det skulle hända något mer. Jag sov absolut ingenting utan blev bara skakis som tusan av bricanylet som jag ångrar att jag tog. Vid 13.30 ringde jag tillbaka till förlossningen och sa att jag ville komma för en kontroll. En ny CTG-kurva och jag lovar er, just i den sekunden som hon satte på banden runt magen, så avtog varenda värk. Efter en halvtimme och inga värkar så blev jag riktigt sur och vi bestämde oss för att åka hem istället. Ut till bilen och jag ville ha mat från driven på McDonalds och så blev det! MEN, i bilen påväg dit fick jag en värk igen och det hela drog igång ännu en gång. Envis som jag är så åkte vi hem iallafall!

Kom hem och hade tänkt försöka vila då jag inte sovit någonting ännu men efter en timme åkte vi till svärmor då vi egentligen skulle ätit middag där med svägerskorna och deras familjer med värkar och fick verkligen andas mig igenom dom och koncentrera mig då det gjorde så jäkla ont. Vi åkte hem vid 20.00 och sen klockan 21.30 vart det ohållbart för mig. Ringde förlossningen ännu en gång och sa att vi kommer in. Självklart kommer vi fram precis när huvudentrén låser så vi fick ta den långa vägen genom akuten. Jag blev avsläppt utanför ingången av Marcus medan han åkte och parkerade, oturligt nog var det smockfullt på parkeringen utanför akutmottagningen så han fick parkera en bit bort. Jag stod och lutade mig över en låda som är full med grus precis vid dörren in och försökte att inte dö (haha). Marcus kommer springandes genom snödrivor med väskorna och när vi kom in i väntrummet så var det absolut knökfullt med folk och vi hade ingen aning om vart vi skulle gå då det inte är skyltat till förlossningen därifrån. Så jag tar en kölapp(haha!!) men inser snabbt att nej aldrig i livet att jag tänker stå och vänta på att ställa en fråga, som tur var så kom det en ur personalen just då och jag fick tag på henne! En låååång och smärtsam promenad blev det genom kulvertarna och väl framme på förlossningen igen blev det en ny CTG-kurva och då var värkarna intensivare och starkare. In kommer världens bästa barnmorska, jag svär, världens bästa. Jag var öppen ungefär 3cm och hon sa att hon inte kunde göra något där och då för att tappen inte var helt utplånad ännu men hem skulle jag inte. Så jag fick en morfinspruta i skinkan och hon satte mig i en rullstol och det bar iväg mot hotellet ännu en gång. Jag blev hög som ett hus på denna spruta, inte sovit något alls och morfin på det. Kanon! Ringde visst mamma och fnittrade en sväng också, vilket jag knappt kommer ihåg att jag gjort. Jag sa åt Marcus att han kan sova för att detta klarar jag!

Vid 02.30 hade morfinet släppt och jag skrek mig igenom i princip varenda värk, de var regelbundna med ca 2 minuters mellanrum, om jag minns rätt. Försökte klocka med värktimern under tiden jag var helt väck i huvudet, gick väl sådär!

Marcus sa att nu går vi tillbaka till förlossningen och jag kånkade mig upp ur sängen och ner i rullstolen. In på en förlossningssal där barnmorskan skulle kolla om jag öppnat mig mer. Får en fråga efter en minut, ''Är du redo att föda barn?'' frågade hon, jag skrek ut ett rungande JA då jag var öppen 4cm. Klockan 03.17 tar hon hål på hinnorna och dra mig baklänges vad värkarna drog igång på riktigt. Hann inte ens med och fick lustgas direkt, tackar för det! Vid 04.13 är jag öppen 7cm och jag ber om en epiduralbedövning, efter en stund kommer narkosläkaren in och börjar tvätta min rygg men under tiden han gör det så säger jag att jag vill krysta och att hon kommer komma ut när som helst. Helt plötsligt var jag öppen 9cm och han sa att jag inte kommer hinna få någon eda utan en spinalbedövning blev det istället. Spinalbedövningen var nog det bästa jag varit med om i hela mitt liv, kände inte av värkarna! Bara trycket men inte det onda och jag blev som en människa igen. Bästa bästa bästa! 04.50 fick jag sprutan i ryggen och klockan 05.53 får jag äntligen börja krysta. Emellan krystvärkarna var jag så trött och slut så jag minns att jag sa åt barnmorskan att ta ut henne med sugklocka för att jag inte orkade mer men! Hon peppade mig in i det sista och jag fick krafter från någonstans jag inte har någon aning om. Klockan 06.26 den 15 april tittade Filippa ut och så perfekt! Hon skrek inte något riktigt hejjarop utan nöjde sig med att gny lite och sen somnade hon bredvid mig.

Duschen efteråt var inte alls härlig som alla sa att den skulle vara, blödde som en gris och var så trött och svag att jag knappt kunde sitta på en stol utan att få blodtrycksfall. Fy fasiken så jobbigt.

Vi blev kvar på förlossningen i ca. 3,5 timme då det var smockfullt på BB och total kaos. Väl där hamnade vi i en flersal vilket jag absolut inte tyckte om. Vi väntade hela dagen på läkarundersökningen och vid 19snåret på kvällen kom hon äntligen och när Filippa var undersökt och klar så fick vi grönt ljus att åka hem. Helt sjukt. Knappt någon information om något, ingen som kollade om amningen fungerade eller om det var några frågor från vårat håll under hela dagen! Kändes som att man var lite bortglömd tråkigt nog.

Världens bästa förlossning och jag är så tacksam för att vi hade just den barnmorskan och undersköterskan som vi hade. Aldrig varit med om maken hur fina människor det finns inom vården, alla borde vara så!

Helt klart det häftigaste och absolut värsta jag genomgått men så värt det.